Saknar bloggen, eller snarare hatkärlek. Den finns bara där, men måste ändå tas omhand om. Som den där platsen på ryggen som kliar som mest, men självklart inte går att nå.
Tänkte just på Bloggen idag, medans jag iaktog en liten unge som hade placerat en stor (Ja, nästan intill gigantisk) leverpastej-macka intill munnen för att (på något sätt) äta den. Ja, det var till och med att mackan såg mer ut som en lever! Men det var inte mackan som var i detta barns huvud. Utan ¨vem faan är det där?¨, varför sitter han i min bil? Jag fick nämligen skjuts utav grannen, och barnet till denna granne var värd att iakta, på något sätt såg lite rolig ut.
När blicken från den snoriga parveln blir allt mer hotfull och obehaglig, viker jag och väljer att kolla ut genom fönstret. Lyssnade på det obehagliga ljudet av leverpastej som kletas ut över HELA hakan.
Jag nästan slänger mig ur bilen, för att komma så långt som möjligt från den där ungen!

Bussen stog redan framme och jag somnar nästan omgående efter att ha placerat mig långt fram i bussen. Ca 10 min efter påstigning, vaknar jag av att jag vänds upp och ner och faller ner i korridoren. Var sedan snabb med att kolla bakom mig, i hopp om att ingen såg denna piruett. Men.. Då möts jag av ett 10-tal glosögda uggle ögon som stirrar sterilt på mig!
Aldrig mer buss
eller åtminstone
aldrig mer leverpastej!